Allt har gått så fort!
Det var alldeles för länge sen jag skrev för det har varit alldeles för mycket. Tiden bara swishar förbi, på gott o ont. Sommaren var alldeles för kort som i vanlig ordning.
Hade en underbar vecka på öland med barnen och min bästa vän och hennes familj. Ingen stress, knappt inget bråk/tjaffs utan bara total avkoppling och den känslan som infann sig mest av allt var att jag kände mig så tillfreds med livet. Det var väl bara en sak som tyngde mig och det var pappa. Kort därpå efter vi kom hem somnade han in! Jäkla cancer!
Min relation med min pappa har aldrig varit så bra, han har inte funnits där som min mamma har gjort och gör men han va ju ändå min pappa och hans bortgång tog hårt. Det jag mest sörjer är tiden jag aldrig fick med honom, känslorna har pendlat, har känt mig så sviken stundvis och samtidigt saknar jag han så.
Så detta med förtroende för män är inte stort. Min pappa svek mig i så många år. Sen svek pappan till 3 av mina barn mig otaliga gånger. Men man ska ju inte dra alla över en kam! Nu kör jag lite med taktiken att män är svin tills motsatsen är bevisad.
Jag har väl hela tiden gett upp och jag är ganska rak och ärlig och säger som de e när en man undrar varför jag är singel. Svaret är, att de är jäkligt skönt att vara själv men också att män är svin! En riktigt feminist är nog vad jag blivit.
Men längtan efter kärlek är ändå så stor stundvis men jag har så stora krav, jag tänker liksom inte vara med någon för att ha någon. Jag vet vad jag är värd, jag har 4 barn och måste se till vårat bästa!
Jag fortsätter och njuter jag av min frihet ett tag till!
Men det finns en Han som jag tycker om.
/ Z ❤