Hoppet är det sista som överger oss
Någonstans slutar vi aldrig hoppas, det finns alltid ett litet hopp som driver oss framåt, en tro, en inre röst som säger att allt ordnar sig.
Vissa saker ordnar sig dock aldrig, vissa saker har ett slut precis som livet. Att livet tar slut har blivit extra påtagligt just nu. Inget varar för evigt och det vet vi alla.
Så medan vi lever, för det gör vi bara en gång, så har iallafall jag lärt mig att inte ta någon eller något för givet. Att ta vara på varje dag, att säga vad man känner och tycker är så viktigt, livet kan förändras på en sekund.
Just nu är tron på mig själv större än någonsin, jag tror inte jag är bättre än någon annan eller något sådant.
Jag vet bara att jag måste tro på mig själv för att komma framåt, jag är så full med glädje, skratt, kärlek och en stark tro på att livet har så mycket att ge.
Men jag kan inte ge det till någon som inte är mottaglig, som är osäker. Återigen har jag upplevt hur komplicerade en del relationer kan vara. Hur mycket man kan missförstå varann, hur osäker jag faktiskt kan bli. Nyss skrev jag att jag tror på mig själv, jag gör det men när vissa kommer mig för nära, när någon som ligger mig varmt om hjärtat så faller hela jag liksom. Stop! Jag blir så förbannat osäker. Jag förstår bara inte ibland.
Så då kanske jag trots allt inte är så trygg i mig själv?
Eller så är det bara min svaga punk. En sårbar punkt efter allt jag varit med om. Jag har inte tittat tillbaka på bra länge nu, men det finns där och blir så påtagligt i dessa komplicerade möten. Livet är ett pussel! Jag trodde inte jag saknade en bit, men någonstans lååångt där inne gör jag det. Det är svårt att hitta den rätta biten bara.
Jag vågade! Det som är menat att bli blir.
Hoppet överger oss aldrig!
/Z❤