zaaandraaa.blogg.se

Det har snart gått 1 år sen jag äntligen klarade av att lämna han. Frågar ni honom så var det han som lämnade mig. Hur som, han och jag har två så otroligt olika verklighetuppfattningar och utåt sätt så bjuder jag på dom som vill tro på han. Jag vet ju vad som hände och alla dom som betyder något för mig vet. Det är det viktigaste. 

 

Han lämnade kanske mig på ett sätt då han valde att inleda en ny relation direkt, därav hade jag inte en chans att bli övertalad till att gå tillbaka ytterligare en gång.

Hur som vi gick äntligen skilda vägar med skilda uppfattningar om hur vårt förhållande var och vad som hände. 

 

En sak är vi överens om, och det är att han var otrogen sen skiljer sig vår upplevelse. Skrämmande är det men jag har nu vant mig. I början trodde jag på riktigt att jag höll på och bli riktigt sjuk. Jag tvekade på vad jag upplevt, han vände på allt, han försökte få mig att tro att han gjorde allt för mig, att jag aldrig skulle hitta någon som han, att ingen kan älska mig som han osv.

Jag var fortfarande kvar i normaliseringprocessen. 

 

Jag förlät ju ETT svek i förhoppningen och tron om att det aldrig skulle upprepas. Jag förhandlade med mig själv, gjorde undantag jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag flyttade fram gränserna för vad som egentligen var okej och sakta förhandlade jag bort mitt eget värde. 

Jag förlät ju gång på gång, samma visa om och om igen.

De är en successiv process och det som en gång var oacceptabelt blir normalt. 

 

Idag inser jag hur sjukt det var. Hur sjuk jag blev. 

En sak som många sa då var: sluta försvara honom. Jag tyckte inte jag gjorde det där och då, det var ju normalt för mig. Jag blev så fruktansvärt arg på dom som sa så.

 

 

Om drygt 3 veckor åtalas han för sina handlingar gentemot mig, inte för oroheterna som han påstår att han straffas för (allt har ju jag hittat på i ren hämd enligt han).

Hur utfallet än blir så har åklagaren valt att tro mig och bara det i sig är ytterligare ett steg på rätt väg tillbaka till mig själv, till den friska Zandra.

 

Men hur ska jag kunna lita på vad någon säger? Har dom en baktanke? Vad vill dom egentligen? Vill dom mig illa? Ljuger dom? Säger dom saker för och vara snälla?

Jag vill verkligen inte straffa andra för hans misstag. Jag jobbar på det varje dag. Jag hoppas jag snart vågar! Vågar tro igen!

 

Alla är inte som han. Men jag är som jag är på grund av han!

 

 

/Z❤