Ensamhet eller tvåsamhet?
Efter mitt 11 åriga av och på förhållande bestämde jag mig verkligen för att leva ensam resten av mitt liv. Mina fyra barn är ju mitt liv och dagarna med dom är så innehållsrika och kärleksfulla.
Men så innfinner sig ibland den där djupa känslan av att jag kommer att vara ensam för alltid och inte kommer att kunna bli förälskad. Tänk så mycket längtan det bor inom mig trots allt! Och försiktighet efter alla de gånger som jag har sårats. Har jag ens tid och kärlek över för ytterligare en människa?
Risken att jag möter någon och att den relationen inte alls blir som jag tänkt och hoppats på är stor. Oerhört stor! Och det är någonting som jag behöver acceptera för annars är risken för bitterhet stor.
Livet är en ständig process av lärande. Det är en konst att inte döma sig själv. Vi är här för att lära och älska. Så länge som vi är öppna kommer våra stigar en dag att korsas av den som hör hemma i våra liv. Vi kan hitta ro i tvåsamhet eller i att vara självvalt ensamma. Man måste inte ha en partner för att vara en hel person!
I väntan på det genuina mötet får vi jobba med vilka vi själva är och vad vi innerst inne vill, så att lugn klarhet är det som driver oss, och inte desperation.
Vad längtar du efter?
/ Z❤